Dagen är inne, starten har gått ! Det lilla ”virrvarr” som brukar kunna uppstå denna morgon var inte av samma ”kaliber” som tidigare – trots att vi var fler personer är vanligt. Allt gick lugnt och fint, alla var klara i tid och inga missöden som att någon glömt något i sista stund. Kyrkklockorna ringde och då gick häst efter häst lugnt ut på väg och till slut var hela foran igång.
MEN, ni som har läst det första inlägget som jag skrev i mitten av januari kanske minns detta; Jo, jag skrev nämligen att om vi har otur så kanske snön tinar bort. – Man ska inte säga så, för det var precis så det var. Underlaget var tungt och strävt, asfalten var bar och gruset skar kompromisslöst mot kälkarnas medar, hästarna drog ändå duktigt på. För att underlätta för dem blev det en rask morgonpromenad för oss tvåbenta, vi klev av och gick bredvid.
Fjällgårdens värdfolk väntade oss som vanligt ute på gården. Vatten serverades i hinkar till törstiga hästar som fick hö och vila. I år har denna gård öppnat dörren för oss i 35 år !! En liten och enkel tack-ceremoni, så som forbönder gör, framfördes och en liten minnesgåva överlämnades.
Färden gick vidare och vi var glada att få fortsätta på skoterled och snötäckta småvägar fram till Karl XII väg. Den delade sig – och så blev det kanske inte riktigt som tänkt var. Vi upptäckte det en bit längre fram då den branta delen närmade sig. – Det blev en riktigt slingrig rodelbana att ta sig ner för, allt går om man tar det lugnt. Häst efter häst. Väl nere på ”platt” mark blev det däremot lite besvärligare. Ni som följt oss tidigare år här i berättelserna vet att vi gärna räknar in en och annan tipp vilket betyder att aktuell kusk bjuder tårta. – Så just nu ligger vi på totalt 4 + vad gäller tipptårtorna 🙂
Framme i Vemdalen väntade ovanligt många på oss. Vi var sena då allt tagit lite längre tid och vi även fick leta en annan påfartsväg in i byn då snön var helt osynlig igen …
Utanför pizzerian bars flera glöggbrickor ut, tack för det ! Det var varmt & gott efter ”rodelbane-nedstigningen”. Hembygdsgårdens innergård fylldes sedan av hästar och slädar, en genuin och fin gård med många vackra byggnader i solbränt timmer och omgärdade av gärsgård.
Inkvartering i byns samlingslokal väntade, liksom middag och så kvällens överraskning : Den lokale ”Provinsialläkarens nyöppnade mottagning”. Den fösta patienten knackade på, vilket visade sig vara f d Fröken Sverige i unga år, ” Yvonne Ryding herself ” uppenbarade sig. Dock tyckte vi hon var sig lite olik, krokig, vithårig och med väldigt stor näsa,,,,, och inte minns vi att hon brukade ha huckle på huve´t heller… Nåja, behandling ville hon ha och behandling fick hon – huruvida det verkligen var en åkomma eller ej kan man bara ana, men uppenbarligen gillade hon den och doktorn fick vänligt men bestämt ge beskedet att till slut fick det vara nog. Behöver jag säga att vi tjöt av skratt ?? Tack Kjell och Alf 😉 !
Men nu, kära läsare ska vill jag att ni ska få ta del av vad en av våra gäståkare vill förmedla till er här nedan :
” En förstagångs” gäståkares tankar.
” Mina tankar om en första etapp med hästälskande forbönder som vill hålla liv i denna historiska tradition vill jag berätta om. Till min egen förvåning tackade jag ja när en vän frågade om jag ville hänga med på en forbondetur . Jag har själv ingen erfarenhet av hästar, bortsett från att man fick åka med på hölasset som barn med morfars arbetshäst Regina,. Jag trivs med friluftsliv så jag såg chansen att få vistas utomhus och få ett avbrott i arbetsveckan från tangentbord och dataskärm.
Mycket pirr i magen var det när vi anlände till Klövsjö och anslöt till det glada gänget som spred positiva energier omkring sig. Det var en skojsam ton svenskar och norrmän emellan då flera av gästerna var från Norge. Vilka förväntningar jag hade är svårt att säga. Men den denna upplevelse har överträffat allt jag hade kunnat tänka mig. Man har blivit varmt välkomnad med tydlig information om dagens upplägg. Det finns en otrolig logistik som verkar genomtänkt i minsta detalj, liksom raster med varma drycker och mat som lagats med omsorg och kärlek och med inslag av lokalproducerat.
Känslan att klappa en mjuk varm hästhals och ta på den mjuka mulen när den snusar tillbaka och blicken man möter i vackra hästansikten – den känslan är väldigt uppfyllande. Man blir varm och tillfreds. Tempot under färd blir meditativt och man varvar ner och slappnar av.
Slutsaten av denna upplevelse är att den helt klart hamnar på listan med de bästa äventyr jag hittills upplevt och jag skulle gärna åka med igen. – Rekommenderas starkt ! ”
/Monica Hemå
– Ja, så säger Monica om denna dag. Vi bugar och tackar ödmjukt för fina omdömen !
Imorgon väntar en ny dag och vi får se vad den har att bjuda på !
/Anette
